God morgon kära dagbok!
Utvilad, fast inte så pigg som man väntar sig. Frukosten avklarad. Tankarna kretsar kring hur jag ska spendera resten av dagen. Har inga direkta planer. Det känns konstigt att vara ledig.
Jag funderar på att bara lyssna på Taylor Swift, läsa, skriva texter och titta på film hela dagen. Men jag vet inte. Märker väl det när sekunderna sakta tickar förbi…
Jag vill berätta hur jag mår precis just nu:
Jag är väldigt nöjd. Lycklig. Men inte på det tillfredsställande glada sättet. Det är en dov känsla. Bra liksom, men någon fattas. Allt jag har drömt om är verklighet. Ja, allt utom en detalj då förstås. Kärleken. Jag väntar och väntar och försöker att inte titta. Jag har lärt mig att om man söker efter kärleken, så finner man den inte. Men det är så svårt. Saknaden är oändlig. Jag mår inte dåligt av den, jag är bara tyst. Tittar rakt fram utan att se. Försjunken i tankar.
Skrämmande versioner av framtiden spelas upp i mitt huvud. Olika, men lika. Alla med kärleken frånvarande. Ensamheten som kryper under huden. Reser varje hårstrå. Pressar tårarna i ögonen.
Men sen skäms jag. För att jag inte är helt nöjd. Jag är omgiven av kärlek. Från Gud, min familj och alla mina underbara vänner. Även den kärlek jag ser i världen, förälskade par; det borde vara nog. Om nu mitt livsuppdrag är att få alla andra människor att vara glada och lyckliga, så borde jag vara nöjd. Men ändå kryper och skär saknaden i ryggraden.
Jag lovade mig själv för ett tag sedan, att jag skulle bli nöjd bara jag kände mig älskad. Bara jag fick ha kvar min familj. Bara jag fick känna mig säker i vänskapen.
Men så kommer den dagen, då drömmarna är verklighet. Man ser inget annat än tomhet framför sig. Vad ska jag göra nu? Rastlösheten slår in. Ögonen söker och letar. Nya berg att bestiga och nya drömmar att förverkliga uppstår. Där är jag nu. Kärleken. Saknaden. Och rädslan för livslång ensamhet. Den sortens ensamhet som vänskap aldrig kan kväva. Tyvärr…
