Jo, jag tänker fortsätta tjata om det. Eller snarare så är det ett tips!

Bild från Wikipedia

Om man vill gå ner i vikt så vet alla att det är bra att äta mindre. Men är man som jag och älskar mat så kan det vara svårt. Ett bra tips är alltså att bränna tungan på varmt vatten, kaffe eller vad du känner för. Då vill man inte äta för att det gör ont. Även om man lyckas få i sig något i alla fall så smakar det då inte så mycket så meningen försvinner.

Är inte det smart?

I eftermiddag är det utbildning på JOBmeal AB i Bredaryd som gäller för mig, och även Lydia. Udner våren kommer hon att vara min stand-in de dagarna jag är sjuk eller helt enkelt inte kan/hinner fylla på och städa maskinerna. Hon är en ängel som ställer upp!

Vi ska i alla fall vara där vid halv tre och sen tar nog utbildningen en till två timmar tror jag. Vi ska gå igenom hur man fyller på, vad som är viktigt att tänka på och hur man ska rengöra osv. Det känns verkligen att det börja dra igång nu! Direkt efter jullovet ska maskinerna installeras och då är det full fart som gäller fram till juni! Men det är roligt, det är vad jag vill göra!

Så här ser mitt UF-företags logga ut förresten,
om du inte har sett den när jag har lagt upp den tidigare…

Gårdagens stora händelse i mitt lilla liv. Det var inte meningen att det skulle bli så, men ändå snurrade jorden i den riktningen.

Kom hem från lillebrors luciatåg i skolan vid kvart i sju, magen skrek som en dåre efter mat. Varma mackor skulle förberedas. Senare var det meningen att lite glögg skulle avnjutas, så jag ville hemskt gärna öppna flaskan lite i förväg, bara för att få känna doften. Glöggen i sig var som mamma sa: ”Antagligen för gammal, men man kan ju prova om det går att dricka den.” Så jag öppnar flaskan, en sån där gammal, gammal flaska där locket brukar poppa upp lite grann.

Innehållande jaktglögg stod den där på bänken, jag skulle bara öppna den lite. Till en början var det väldigt tungt, den satt hårt åt. Så här hårt borde man inte behöva ta i. Men den gick upp till slut, och skum från den överjästa glöggen sprutade fem centimeter upp. ”Coolt!”, tänkte jag och ställde ner den i diskhon. Den slutade inte skumma över. Konstigt. Så jag stängde den igen och skulle visa lillebror den där lilla fontänen när han kom ut ur duschen. Jag tänkte att ”tryckkraften” hade lagt sig i flaskan så jag skakade den lite innan. Oskar: ”Nej, Elin, gör det inte! Elin!”, med väldigt allvarlig ton. Äsch, det är inte farligt, bara lite poppande.

Jag ställde ner flaskan på bänken och tog i igen, i tro om att det skulle vara lika trögt. Men det var det inte, och innan jag hann blinka var det glögg i hela köket. Taket. Väggarna. Golvet. Mikron. Spisen. Kylskåpet. Mina kläder. Kaklet. Lamporna. Telefonen. Du förstår. ”Jädrans vilken smäll!” var det första jag tänkte. Och jag brydde mig inte så mycket, det var roligt! Sen var det bara att ta fram skurmoppen och torka av golvet. Disktrasan för att torka av köksbänkarna, skåpsluckorna, vitvarorna och överallt annars också. Femton minuter och en ihållande glöggdoft senare kunde jag fortsätta att bre på chilisås på brödet.

Ytterligare en halvtimma gick och jag tog ut de nästintill brända men fortfarande ätbara varma mackorna ur ugnen. Nämn något jag inte misslyckades med i matväg den här dagen…

Mitt lilla problem idag är att jag i morse brände mig på teet när jag åt frukost. Nu är jag helt öm om tungan och massa vita prickar har uppståt (papillerna blev brända, de stackarna).

Varför ska jag vara så osmart och dricka kokhet vatten, när jag sen länge vet att jag inte klarar av för varmt te?!

Av gammal erfarenhet vet jag att det inte kommer gå över förrän om ett par dagar… Det är synd om mig!
Eller snarare inte: självförvållad smärta!

För en gångs skull var det inte min lillebror som klantade till det, det var faktiskt jag. Men det var inte meningen (kanske det som är definitionen på att klanta till det, eller?) och det skulle bara puffa lite grann.

Jag berättar mer i ett senare inlägg, nu måste jag sticka upp till aulan för att titta på skolans Luciatåg. Synd att inte rektorn fick äran att vara Lucia i år, förra årets succé måste återskapas!

Mycket att göra nu förresten! Massa samtal står på tur och ett par mail på det också!

See ya later!

// Elin Johansson

091211

Det svåraste med att banta är att hålla tyst om det.

När jag tog på mig uppgifterna att vara med i elevrådet, senare även bli ordförande, vara med i balkommittén och när jag startade mitt UF-företag trodde jag inte att allt skulle ta så mycket tid. Jag menar, allt pappersarbete kräver ju otroligt många timmars arbete. Det är inte klokt… Men det är kul!

De senaste fyra timmarna har jag hållit på med att göra enkätundersökningar i olika klasser, skickat infomail om möten, sammanställt info om balvärdskandidaterna med mera med mera. Nu har jag fortfarande lite kvar att göra så jag borde dra mig från bloggen kanske?

Men tänk va mycket tid man har egentligen. Och så spenderar man stora delar av den på att titta på tv, eller att vara arg på något man misslyckats med. Tänk om man kunde utnyttja tiden lite mer, då vore väl alla glada?!

Dagens vardagsräddare är det nya albumet från
”30 Seconds to Mars”, med Jared Leto i spetsen.

This Is War är sååå efterlängtat och äntligen är det här.
Introt till ”Stranger in a strange land” är brilliant!

Det är något jag har tänkt på ett tag nu. Är jag en shopoholic? När det gäller kläder och andra utseendemässiga ting så har jag inge problem. Men sen kommer vi till CD-skivor, mat/ätbart, nöjen, filmer och krims krams är det svårt.

• Ska jag köpa mat och snacks så finns det inget stopp, jag går under den förrädiska filosofin att ”mat måste jag ha”, och det dödar mig.
• Jag har ett konstant behov av att dämpa alla mina känslor med musik och filmer: drömma mig bort från mina problem. Därför köper jag skivor och DVD-filmer varje månad.
• Ska jag umgås med kompisar så anser jag också att det inte finns någon spärr för kostnaden: jag vill inte vara ifrån mina vänner…

Men hur ska jag klara mig sen på högskolan. Då kommer min ekonomi att vara ännu mer pressad och jag måste verkligen lära mig. Lära mig att inte köpa saker som jag inte behöver, även om det är roligt att ha massa kollegieblock, pennor osv osv.

Jag?

Nu när jag i alla fall har pekat ut exakt vad det är som ruinerar min ekonomi och erkänt det för mig själv, så borde det var lättare att få bättre koll. Eller så blir jag sådär rebellisk mot mig själv som jag alltid är; säger en sak, men gör det motsatta i ren protest……

Finally I am going to post another piece of words. They come from my struggle to keep up with life, to not back down, lay down and cry all die. I am missing someone. He has my other half, and I don’t know who he is. He has to be there somewhere.

Impossible (The Other Half)

Verse 1

In those fairytales I used to read,
there were never no doubt that the prince would find his lady.
In the hall of the closest cinema;
I have given/had my share of crying in the dark.

Once I thought that I hade found the one,
but time proved me wrong, I had to break away.
And the changes I go through, every turn,
they start to freak me out, there’s no time to rest.

Pre chorus

Walking in circles in vain, I come back to where I was.
In tears I drown my heart, but it always strikes right back…

Chorus

It seams so impossible to ever find, the other half, of my heart.
It seams so impossible to ever have, my own true love, the other half.

Verse 2

As I see old feelings floating up,
those I used to embrace, hold close, and hate after all.
I force myself to push them far away,
hold my breath, strongly wish for them to fade.

Pre chorus

It was all a waste when I figured, you would never be my half.
In tears I drowned the words, but now when they are back…

Chorus

It seams so impossible to ever find, the other half, of my heart.
It seams so impossible to ever have, my own true love, the other half.
It would all be so easy if you were the one. The other half.
But it’s impossible when you’re among the stars, with the other half.

Bridge

I need to focus, I need to listen.
He can be right here, where I stand.
If I just focus, if I just listen,
then I might see my promised man.

Chorus

It seams so impossible to ever find, the other half, of my heart.
It seams so impossible to ever have, my own true love, the other half.
It would all be so easy if you were the one. The other half.
But it’s impossible when you’re among the stars, with the other half.

I need to find him, or I’ll stay miserable for ever…